Amanda Löfgren

Ser på bilder från då och nu, tänker tillbaka och försöker minnas hur jag mådde, och hur jag kände när bilderna togs,
de flesta minns jag med det lyckorus som alkoholen då tog fram innuti mig.

Nu får alkoholen mig mest att bli försiktig, komma i håg mina egna gränser och då känner jag mig tråkig,
jag är så förbannat jävla tråkig nuförtiden,
och jag det att folk märker det,
för jag är verkligen inte samma som för ett tag sedan,

men när något så drastiskt ändras i ens liv, då är man inte densamma längre.
& för mig har flera saker ändrats.




Det är förresten ett år sedan, 365 dagar, jag flyttade (flydde?) till Trollhättan från staden
jag bott i hela mitt liv, Örebro.
Under detta år har jag varit tillbaka i Örebro fem gånger,
det är inte så mycket, och visst ångrar jag lite att jag inte varit där oftare.

Särkilt när jag träffade mina småsystrar denna vecka, när jag sa hejdå till Tintin på hennes förskola
i torsdags, och berättade för henne att jag skulle åka hem, och inte vara kvar hemma hos dom när
hon slutade för dagen så kände jag tårarna bränna bakom ögonlocket och helst av allt ville jag
bara stanna hos henne hela livet, aldrig svika från hennes sida.
Fan fan fan vad ont det gjorde. Jag hatar det.


Jag sitter och kollar lite på lägenheter i Örebro förtillfället - dom är ju så jäkla mycket billigare!
Och kanske kan man få ett jobb där, eller något, jag vet inte.

Jag vet inget.