Amanda Löfgren

Som alla vet är The Ark ett band som följt mig i många år, genom skratt och genom tårar. Ola har alltid funnits där med sin lungnande stämma, det är några killar som jag alltid kunnat lita på.

och låten You, who stole my solitude minns jag lite extra, jag minns när jag gick med min blåa bärbara-cdspelare med ljudet på högsta volym när vi bodde i Lindhult i Örebro, när livet fortfarande var intakt och ingenting kunde krossa mig, det svåraste mitt liv hade sett var svikande vänner och en förbaskad kärlek till Martin Axén, men det gick över och jag har trots allt alla viktiga vänner kvar.

Jag har insett att jag tycker att hjärnan är lite, smått otäck. Vissa saker minns jag så himla väl, medans andra kan försvinna ur hjärnan lika fort som dom kom in.

Jag minnsen torsdagskväll, egentligen minns jag inte alls vilket år eller månad eller något annat, jag minns en torsdagskväll, när livet aldrig mer skulle bli som det brukade vara. Efter den torsdagen var jag den starka tjejen i familjen, jag som aldrig visade mig svag, på min egen bekostnad självklart, jag som färgade håret mörkt i protest och drog hårda kajalränder längs med ögonfransarna för att dölja det svaga inom mig. Jag grät inte så att någon såg på över två år, jag tog till mig andra redskap som jag inte ska skriva ut här, men inte fan mådde jag bra (om det hade varit idag hade jag nog blivit kallad emo, men det håller jag inte med om...)

Det tog mig två år och en massa påtryckningar från vänner innan jag berättade allt för min älskade mamma, varför jag varit så som jag varit, varför jag lyssnat på all musik som hon hatade, varför jag vid ett tillfälle (& jag kan lova att det aldrig kommer hända igen...) kallade henne för "jävla kärring", och tårarna strömmade, alla tårar och alla känslor som varit instängda i två år kom fram när jag och mamma tog en promenad längs med svartån.
Det var en så otroligt underbar känsla, hade aldrig känt liknande.

Dom senaste åren har ändå varit bra, mellan 2005 och början av 2007 hade jag en fin pojkvän som brydde sig om mig och även fast att det tog slut efter två år kommer jag aldrig ångra det som hände då, åren med honom har format mig så som jag är nu. Att året 2007 var ett riktigt helvete behöver jag inte gå in på, men även om jag var som lägst gällande mina känslor träffade jag min pojkvän, min fina älskade underbara Jesper. Utan honom hade jag inte klarat av detta.

Vilket förvirrande inlägg detta blev. Förlåt mig, nu ska jag sätta mig och läsa igenom min gamla blogg. Samtidigt som jag lyssnar på Kent och The Ark och saknar Örebro lite grann.