Bit för bit

Jag måste nog vara världens sämsta bloggare, men det är inte direkt något som tynger ner mig heller,
jag känner inte längre något starkt behov av att skriva om vad mina dagar består av,
jag känner att när jag ska skriva något måste det ha en lite djupare innebörd. Texten måste innehålla något,
förmedla en känsla, bra eller dålig.

Soundtracket i vårt liv är förtillfället Töntarna, den går på reapet här hemma och den är så bra att jag får gåshud.
Det var välbehövligt, att få höra Jockes stämma såhär, när det börjar kallna ute, det ger mig en geniun värme,
som funkar bättre än alla halsdukar och mössor i världen.

Jag fyller mitt inre med pepparkakor, blandade med längtan och hopp. För första gången känner jag att jag har något att längta till, om än bara den där känslan av att få somna tätt intill den man värderar högst på denna jord, så betyder det så otroligt mycket.




Jag läser igenom min text och upptäcker
hur falsk och fel den känns,
jag har tappat min förmåga att skriva,
uttrycka mig och förmedla.
Helvete.

(jagkommeraldrigblisomvärldensfinasteFrida)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback