Amanda Löfgren

Vissa dagar är mycket dåliga dagar. Idag är väl en sån, egentligen.

Fast jag vet faktiskt inte riktigt om jag ska vara ärlig. Jag har fått sova, prata, gråta och prata lite till.

jag sitter och sjunger, till kent, det finns inget bättre. På riktigt. Dom ger mig allt jag behöver, och jag kan skratta, gråta eller vara helt likgiltig när dom är med mig.

För övrigt känns det som att jag förlorar allt just nu, allt bara rinner mig ur händerna och ingen direkt kämpar för att ha kvar mig i sitt liv.Dom har andra som är bättre, dom bara skiter i mig och tror att jag inte tar skada av det. (Men det är ju kanske inte så konstigt, jag visar det ju inte heller).

Vill ni inte träffas umgås snacka skit, säg det då. Så slipper jag ha förhoppningar. Jag vet att jag inte är ens hälften så bra som era vänner ni känt så mkt längre än vad ni känt mig (jag är aldrig den som en person känt längst, lite komiskt) men fan, prata kan jag, lyssna är jag bäst på. Nej, jag ska inte höra av mig längre.


Jag ska begrava mig i min historiabok och min matte bok, jag ska be Carolina om hjälp med mina omvårdnadsämnen och jag ska glädjas över att det finns dom som har en religion att vända sig åt. Men jag ska inte störa er längre.