Amanda Löfgren

Ibland undrar jag vem jag är att klaga, på livet och på allt runt omkring mig,
jag har världens finaste vänner, bor bra med en jättefin sambo och min familj bryr sig om mig.
Vem är jag då att klaga, på en kompis som bara är falsk, på att jag inte orkat städa på ett tag eller att min familj lägger sig i saker som dom kanske inte har att göra med,

men, dom bryr sig, dom vill mig väl,
tiden jag lägger på min "vän" kan jag lägga på annat, ta hand om mina andra relationer, istället för att sitta i minuter för att färsäka komma på något att skriva på msn, för att sen bara bli besviken, jag får inse att det vi hade för ett tag sen finns inte kvar och då är det inte värt att kämpa för.
Även om de flesta av mina närmare vänner bor långt härifrån, spridda över hela sverige i stort sett, så har jag ida & co här, jag har jesper, jag klarar mig. Belive it or not ;)

Jag har ingen direkt anledning att klaga,
ska jag klaga på att jag kanske inte har råd att färga håret eller köpa smink, när många andra kämpar med livet som insats dagligen?
Det blir så att jag skäms.