I cannot hear your voice through my tears...

Kan ett ögonblick,
vara underbart, och samtidigt så hemskt
att man bara vill sjunka genom marken,
och dö?

Ja, jag tror nog det..
Allt blev bara så otorligt konstigt idag, sån sjuk känsla,
av stolthet och förtvivlan, som ihopmixade till en jäkla röra.
Men det går inte att förklara,
och visst skämms man, men som sagt,
ändå rätar man på axlarna lite extra,
efter de orden..

Låt mig chansa, och lyckas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback